maktlös

Jag har fått en ny granne som mår riktigt dåligt och har värk. Vad maktlös man är när hos ligger och gråter och har sån värk. Jag var snäll och larmade åt henn, men det är ju inte min uppgift egentligen.

Idag har jag bett att få åka hem..... men de var tveksamma. Igår åkte ju mitt blodsocker ner till 5,7 (bra) men min kropp är inte van vid "normala" värden nu så jag blev dålig - yrsel, likblek om händerna och så skakig. Jag blev riktigt rädd. Men i bärjan kanske det känns så närkroppen inte är van.
Så igår brast det för mig, började stor-tjuta när jag pratade med mamma och sen Leena. Jag tror att först igår fattade jag vad detta är med diabetes och vad jobbigtd et kommer vara nu i början. Så i natt grät jag till sömns. Vet inte om jag någonsin gråtit så mycket.

Så idag sa jag till min underbara sköterska att jag inte klarar bo i en 4-sal mer. Det fanns inga enkelrum men om jag måste stanna så erbjöd hon mig ett undersökningsrum. Det finns ju inga fönster, men jag bryr mig inte, klarar inte ligga i samma sal som sjuka tanter nu när jag tycker det är jobbigt. Men hoppas på att få åka hem, fixar ju sprutorna och stick galant, men vet att de inte hittat rätta dosen för mig än. Men även om jag åkerhem sover jag nog inte hemma själv nu i början, bli nog mammas bäddsoffa, kan ju va hemma hos mig dagtid. Saknar min akatter oerhört.

Nu ska jag snar bodsocker, håller tummarna att det lligger bra för då är ju hoppet lite större om att få åka hem.

Nu kom diabetessköterskan, så om en halvtimma ska jag ner till henne. Jag fick tårar i ögonen direkt när hon kom så kommer väl en flod även idag. Men man ska ju släppa ut känslorna....... Nu ska jag försöka komma på massa frågor till henne, men min stora fråga är ju fortfarande.... NÄR FÅR JAG ÅKA HEM!!!!????